minlund

Mina tankars lund. Du får också vara med!

Nyårslöfte: gör fler människor besvikna

Så många vackra stunder. Men också en hel del av det där andra. Halvvaken natt. Mörk dag. Solen går ned och magen är orolig. Pepparkaksdeg och icketräning till kvällsmat.

Jag önskar att mitt dåliga mående också kunde dofta kamomillte, inspirera till en iron-man och innebära att jag bara ’tog hand hand om mig själv lite extra’ på ett härligt helgat sätt. En sådan där filtinsvept idyll där det lättaste på jorden är att ha kravlösa, perfekta kvällar med goda vänner utan att grubbla. Gråta en skvätt och läsa en lagom vettig bok utan att läsa in sina nojor i andra. En julekväll utan ömma skamkänslor över att det mest alltid är mammor som planerar, hackar, river, kokar, slår in, hänger upp, tänder, släcker och behöver vila upp sig efter ledigheten. Schemalöshet utan frihetens krav på att få gjort det där som det uppbokade inte tillåtit.

Vissa perioder kanske mest är till för att backa. Jag kommer säkert se tillbaka med ett peppigt leende på allt jag lärt mig, men nu funderar jag mest på allt jag glömt. Och om jag gjort det här förut. Förr i tiden sågs nostalgi som en sjukdom. Det var uppenbarligen bättre förr.

Mitt nyårslöfte är att göra fler människor besvikna. Jag vill ha fler konflikter och mer försoning. Ryggrad, beslutsamhet och motvalls. Kan man dansa motvals? Har alltid velat kunna dansa. En lite mer taktlös motvals är kanske just det jag trängtar efter. Jag räcker inte till för allt jag försöker med, och det är inte för att jag är otillräcklig utan för att jag försöker vara mer än tillräcklig. Över-äcklig, kanske. Dansa med en överäcklig… får jag lov?

”Alla känslor är okej” och må så vara, men massor av känslor förstör ju mest. Alla sinnesstämningar måste kanske få vara med i skolrastens obönhörliga lagindelning, men vissa kommer hädanefter väljas sist (vad gör man inte för att vinna livet). Alla känslor får knacka på, men jag vill välja vilka som får bo över. Har man den makten? Kan man ta tankar till fånga som den goda boken talar om? Jag väljer Jesus till mina tankars fångvaktare. Ja, han får vara med, fastän han är Gud. Vad gör man inte för att vinna livet. Vill Jesus vara med? Det spelar ingen roll. Han måste. Han måste ta mig till fånga för att göra mig fri igen. Jag behöver honom, vill behöva honom, för det är bara i hans vilja som min frihet är.

Mitt dåliga mående luktar inte kamomillte, ekologiskt schampo och egenmäktig självförbättring, men det hade varit fint om det till slut får dofta Jesus. Både mildhet och kärvhet har sin plats. Sin tid. Sin väldoft. Jesus kunde kombinera.

Skitsakerna får nöta bänk. Jag byter ut ofriden, oförlåtelsen och oron som sliter i maggropen. Grämelsen, glädjelösheten och gallan som försöker fly ur min strupe. Jag väljer Jesus. Till lagkapten, fångvaktare, chef, kung och herre. Låt det bli min eviga längtan. Mitt förstaval.

Advertisements

Finns det en tid att må skit?

Finns det en tid för att må skit?

På kristen sommarkonferens öppnas förbönsområdet. Predikanten uppmanar mig söka mig dit. Det låter väldigt likt predikanterna från tidigare kvällar. Jag ska gå dit för att för att förstå hur underbar, älskad, förlåten, vacker och värdefull jag är. Jag ska gå dit för att få hopp, för att bli hel, för att allt ska vända och bli bra. Det finns nog en tid för det.

Men jag undrar om vi inte hoppar över ett par steg. Jag undrar om inte människans mörka inre behöver få dräneras innan något nytt kan flytta in. Kan hjärtats dörr verkligen öppnas för ljuset utan att blotta och bränna bort allt mörkt?

Någon sa att Guds nåd visar sig tydligast i att vi aldrig blir fullt medvetna om all vår synd. Om vi visste hur mycket fel vi gör skulle vi förgås. Redan att bli uppmärksam på en del kan kännas som att riva loss köttslamsor från kroppen.

Idag var det begravning för mormor. Morfar sa ibland att tecknet på en god predikant var att man kände sig som en riktig syndare efter en predikan. Syndanöd. Insikt om att vi förtjänar död. Finns det en tid för det?

När stora saker man byggt rämnar, när sorg och saknad och skuld väver kläder som kväver och förstör, finns det en tid för att må skit då? Finns det tid att sova dåligt, älta, hulka, våndas och plågas? Är det en värdefull tid?

Jag tror den är viktig. Ryck inte upp mig för snabbt. Det behövs en tid att bara må dåligt. Sjunka genom den grund som kändes så stadig innan skyfallen. Skrika i fritt fall i väntan på den smärtsamma och underbara klippa som finns. Som verkligen finns. Min otillräcklighet, min litenhet. Låt den förstora dig Gud. Låt min smärta få förhärliga dig och förändra mig. Ryck upp mig när jag är redo. Låt mig lära till dess.

Jag vet inte om smärtan verkligen är din megafon till en döv värld, men hjälp mig lyssna, Gud. Jag vet inte om det är ödmjukt att granska min egen synd så djupt, men hjälp mig se, Gud. Jag vet inte hur jag ska be, men svara mig, snälla Gud. ”Det går ej utan smärta, att bli så genomfrälst”, men trösta mig när det gör ont, Gud.

Jag vet inte om det här är din plan, men låta mig flyga på örnevingar in din famn, Gud.

Låt var tid föra mig närmare dig. Jag vill förmå allt genom dig. Förmå eufori och förmå den där dalen höljd i dödens skugga.

Det finns ingen tid som inte är din. Och jag är förlorad förutan dig.

Vårsvensken

Plötsligt händer det. I sann aprilanda byts blötsnö mot solsken över natt. Temperaturen kryper över tolv grader och ur skrymslen och vrån uppenbarar sig den så säsongstypiska vårsvensken. En d-vitaminsvulten varelse med två anteckningsblock som under vintermånaderna fyllts av bestyr som ska utföras. Solen hänger kvar på horisonten och förlänger dagarna. Ja varje extra soltimme är för vårsvensken oumbärlig. Det är svårt och inte i närheten av lika idylliskt att köra mossrivare med pannlampa.

Garagets inre vrå föräras besök igen och där hämtas de mest obskyra verktyg en kan tänka sig. Vindskivor ska bytas, bodar ska målas, altaner, ja kanske framför allt altaner, ska byggas. De måste nämligen vara klara till studentfirandet i juni eller allra senast tills semestern börjar i v27, då ska svensken nämligen utomlands, och det skulle ju vara synd att ha det hängande över sig när en ska njuta av solen och lapa i sig italiensk finglass.

I skrivande stund ligger jag själv i bar överkropp i en småbåtshamn utanför Uppsala. Här är också vårivern påtaglig. Småbåtshamnar en solig vardag i bästa vårskrud är nämligen en av många samlingspunkter för lagom välbeställda och charmigt korpulenta förtidspensionärer. Sture och Stig med sina rosaskimrande och högst orakade bringor försöker här tillsammans med Gunnel och Greta få ordning på segel och trossar. Rikligt med kemikalier används för att båten inte ska förstöra naturens skönhet när de i sommar lägger till, stolt glänsande, i en vik där vinden inte kommer åt.

Tussilagon vid pirkanten verkar förnöjsamt obrydd av allt detta slit, kanske har det inte gått fram att detta är tiden när vi är kallade till febril aktivitet så vi i ett senare skede kan slappna av ordentligt. Då, när de närmast religiöst efterlängtade semesterveckorna kommer. Då minsann ska anteckningsblockslistorna vara avklarade. Eller åtminstone rejält påbörjade. Något litet ska man ju göra på semestern också. När vaxades egentligen bilen senast? Och den där gräskanten som börjar inkränkta på rabatten, hur ska en någonsin kunna slappna av helt med så odistinkta rabattkanter?

I familjens sommarstuga däremot finns inga sådana krav på trädgården! Där är det naturtomt och ett enkelt kravlöst liv som gäller! Det är väl inte en fuktskada där under köksbänken?

Jag filosoferar kring hur mycket häftigt som kunde skapas om alla lätt framtunga gubbar i småbåtshamnen och alla rosépimplande innergårdsgrillare satte tänderna i något genuint samhällsnyttigt. Eller åtminstone kombinerade sitt altanbyggande med att lära en nyanländ att säga ’det måste vara dålig bits så som det slirar’.

Och jag undrar, liggandes på den imponerande insektstäta mossmattan i hamnen hur många som hinner se den vackra, obrydda tussilagon. Inte för att den behöver uppmärksamhet eller tid. Men för att vårsvensken kanske behöver det.

Vad kan du göra för din nästa?

Det råder någon sorts terrorbalans i min själ.

En pojke bärs på sin storasysters höft. Det är ganska vingligt, hon är bara kanske fyra-sex år äldre än honom. Hon plockade upp honom för att han snyftade, och det rinner en långsam tår nedför den smutsiga barnakinden. Antagligen är det bara något allmänmänskligt harmlöst som framkallade tåren, att han satt i gruset medan andra samlades, att han var hungrig eller fick lite ont någonstans, men det känns som om livets alla orättvisor speglas i den klara vattendroppen. Ett par dussin mil sydost om europeiska unionens centrum bor pojkar och flickor i skjul där vatten rinner rakt ned genom taken och vind penetrerar från alla sidor.

Jag är med organisationen Hoppets Stjärna i byn Valea Seacă och jag har fått den vackraste gåva och en kniv i bröstet med bara minuter som åtskiljer dem. Gåvan? Teckningar som täcker en halv säng på ett pittoreskt litet motell i Bacau, målade av de mest utsatta människorna i Europa. Romska barn på rumänska landsbygden. De klara färgerna och sorglösa penseldragen lägger ett lätt transparent presentpapper på den hemska sanningen som finns där bakom. De tillgivna kramarna och de plirande ögonen ger hopp, och fyller hela hjärtat med värme, samtidigt som det känns märkligt ihåligt. För jag får en kniv i bröstet när jag ser hur de bor, och när jag funderar kring hur deras liv ska bli. Hur vintern med 20 minusgrader ska bli. Vad de ska äta imorgon. Om de ska bli.

Och mitt emellan världens vackraste barnaleenden och de söndervittrade tegeltaken krigar mitt sinnestillstånd om någon sorts frid. Någonstans att vila och fastna.

Från en tredje flank blir jag ursinnig. Tänk att jag har landsmän- och kvinnor som framställer sig själva som offren i jämförelsen mellan tiggande medmänniskor och äckligt bekväm medelklass i Sverige. Att de har mage att överhuvudtaget uttala sig i frågan utan att ha fått en enda teckning av ett romskt barn i sina egna barns ålder eller kramat handen på den mamma som förlorat tre söner på grund av att hon inte kunde betala den simpla medicin som hade räddat dem. Jag vill trycka in samma kniv i deras bröst tills de återfår sin känsel, sin mänsklighet och rationalitet och ångrar sig bittert över varenda ögonblick de ömkat sig själva i spegelbilden av den som tigger. Jag läser de helt rättstavade orden “I love you Johannes” som en flicka skrivit på sin teckning bredvid ett lila hjärta med glada ben och armar. Ilskan som ryter från mitt inre på grund av orättvisan och orättfärdigheten är det enda som håller tillbaka min ömma gråt när den triangel av känslor som penetrerar mitt inre får sällskap av det ansvar som makt ger.

Någonstans mittemellan den oförställda kärleken ett barn kan ge, den sorg ett hungrande naket barn kan framkalla och den vrede ignorans, likgiltighet och hjärtlöshet tänder vilar min valmöjlighet. Min makt. Mitt hjärtas riktning.

Jag vill att du som läser det här ska känna allt det jag känner och jag vill att du precis som jag ska landa i den enda logiska slutsatsen av den desperata emotionella triangel jag målat upp. Vi behöver svara på frågan; vad kan jag göra?

På det center som Hoppets Stjärna driver tindrar ögonen på barn som läser om att Gud älskar alla människor lika mycket och vill oss väl. Jag tänker svara genom att kämpa för att de barnen ska få se den gudagivna sanningen i en socioekonomisk verklighet. Överröstande hjälplärarens uppmaningar kvittrar livliga barnaröster och jag tänker svara att jag ska använda min röst för att deras ska vara lika mycket värd som min när de blir vuxna. Jag blir omfamnad av något dussin ovärderliga barn samtidigt och jag vill svara att de som människor alltid ska få mötas med respekt, värdighet och kärlek. En i det närmaste innehållslös soppa kokas över öppen eld till syskonskaran på tio barn och jag svarar att jag kan avstå från lyxkonsumtion med min nästa i åtanke.

En långsam tår rullar nedför en smutsig barnakind och jag vill svara att oavsett om den är harmlös eller bär på jordens alla orättvisor så kommer jag göra det jag kan för att torka, trösta och mildra.

Vad kan du göra?

 

Vikten av ‘välkommen’

Mina föräldrar har en bil utan tak. Det, kombinerat med goda förutsättningar för en något stekig uppsyn, får mig regelbundet att under sommarhalvåret känna mig lite som en skitunge. ‘Pappas pojke’, så att säga.

Så när jag och min vän i denna bil stannade till för att fråga en äldre herre om vägen till Hindens rev, en några meter bred landremsa som sträcker sig fem kilometer rakt ut i Vänern, så förväntade jag mig en viss.. skepsis. Mannen började också direkt med att kommentera den fina bilen. Men fastän jag halvmedvetet letade efter något snorkigt i hans kommentarer fanns där bara genuin glädje. Och sen, med så mycket värme man kan få in i ett vardagsord, sa han ”välkomna”. Vi var inte jobbiga turister med silversked mellan skinkorna, vi var bara så välkomna. Till hans område. Till hans sommarställe och det rev som lockar européer med stora bökiga husbilar hela somrarna.

När jag var i Tanzania under gymnasiets sista år var nog det ord jag hörde mest, karibu. Samma sak fast på engelska på resor runt Nya Zeeland. Färdigbäddade sängar utifall det skulle dyka upp en gäst. Välkommen. Väl kommen. Vad vackert det är. Ett ljuvligt ord. En öppen dörr till någon annans värld. Ett accepterande. En plats att klä av och slappna av.

Refugees welcome. EU-migrants welcome?

Kanske är det så det känns. Istället för en ganska harmlös silversked där solen aldrig skiner förväntas ofta nyanlända gömma något annat. Antingen något så konkret som ett vapen, eller en sjukdom nordbor inte är vana vid, eller pengar man inte har. Eller den kultur som ofta är allt man har kvar. Alltid behöva vara på tårna för att märka om människor sätter en stämpel man inte förtjänar eller vill ha. Fördomar som bygger murar av misstänksamhet. Ha förlorat allt, och sedan behöva oroa sig för en individuell bestraffning på grund av ett kollektivt missförstånd. Det duger inte. Det är alltid fel att generalisera, som det heter.

Jag vill bygga portar i misstänksamhetens murar. Säga välkommen, lika hjärtligt som en äldre man vid Hindens rev, eller en enkel familj i Tanzania. Så att de som behöver det som mest får känna den där värmen som får komma inifrån, mitt i ett vårkallt Sverige. Öppna, acceptera. Skapa en plattform för förståelse och vänskap. Välkomna.

Nasse leder vägen till medmänsklig framtid.

De sjöng för mig. Koltrastarna. Någon som förstår mer om fåglar kan säkert förklara varför de är så många just nu. Och någon poet har säkert begrundat varför just koltrasten fick gåvan att sprida så vackra ljud. Med vindpustarna fördes en svag doft av gödsel in över Uppsala, där på min väg mot musikövning i Korskyrkan.

På min uppväxts runda gata, en sorts vagga för ett lite äldre barn, doftade det ofta på det viset. Bakom dungen vid vårt hus var det åkermark. Och koltrastar sjöng också där, tillsammans med de melankoliskt hoande skogsduvorna, som hade fått vara helt tysta om jag hade varit fågelmakare. Om så alla andra fåglar kvittrar glatt, solen leker med allt reflekterande och barn bubblar på gräsmattan finns det i skogsduvans värld alltid en anledning till att sluta drillen i moll. Skogens Ior.

Jag har en våldsamt romantisk bild av min uppväxt. Som en rosenbuske som likt mammas orkidéer vägrar dö. De står stolt och är malliga i fönstret. Luktar gott och påminner kaktusarna om hur taggiga och oönskade de är. Så ohälsosamt vacker kan den te sig, min barndomsidyll. Och jag tänker att det är så nationalromantik fungerar.

När jag cyklar till mitt musikrep i koltrastkakafonin påminns jag både om detta svunna paradis, men också om de papper jag inte hunnit skriva ut och om de hemlösa EU-migranter vi ska spela för på fredag. Jag tänker på den nöd som finns, på min otillräcklighet, på alla evenemang jag missar, på alla vänner jag träffar mindre än jag vill, på att jag inte kan noter och på att jag FORTFARANDE inte har höjt min cykelsadel efter arton månader med cykeln i min ägo. På drunknande barn på Medelhavet. På fattigdom, urinvägsinfektioner och tandvärk där på gatuhörnet, med pappmugg framför. Bitar från helt olika pussel, till synes oförenliga kontraster.

Jag kan i sådana stunder förstå obehagskänslorna invandring kan skapa. Man vill till och med ta skogsduvor i försvar och klamrar sig fast vid den där verkligheten som gör sig bäst i fantasin. I dåtid. Alla känslor och alla barndomens smultronställen vill knuffa bort vetskapen om att mitt NEJ innebär ett par hundra döda pojkar på sandstränder, med de små huvudena livlöst nedborrade i det vi kallar turistparadis. Så många Aylan Kurdi. Om en bild kunde väcka världen undrar jag hur vi kunde somna om när Aylans syskon går samma öde till mötes. Kanske är det just för att inga barn någonsin var nära att drunkna i ett iskallt hav på min runda gata i Götene. Kanske är det omöjligt att förena drömmen om det förflutna med flyende människor som förlorat allt. Koltrasten har ingen passande melodi för massgravar i mellanöstern. Inte ens skogsduvor kommer i närheten. Mitt i sitt ocharmerande och svårsmälta sätt är den ju också en del av det vackra som var. Likt syrier flyr vi, fast bakåt, inåt och hemåt, till en sagovärld i imperfekt.

Men är det inte så att det är vårt ansvar att inse att det som var inte kan bestå. Att det som var kanske inte egentligen var så fyllt av enhörningar och sockervadd som det känns som. Bara betänk att jag växte upp strax efter kalla krigets avslutande. När fler krig rasade än nu. När långt fler hungrade än nu. När polio i allra högsta grad fanns kvar. När Apartheidlagar styrde Sydafrika.

Jag kan förstå obehagskänslorna. Men de är inte rationella. De är inte försvarbara. De är ingen grund för rättvisa, godhet eller moralisk riktighet. De är inte det fundament på vilka vi kan skapa ett samhälle som alla får ta del av. Där vi lever inom planetens gränser och där vi både hjälper och lider för varandra. Nä, min barndoms rofyllda kompisgunga kan aldrig någonsin vara en anledning till att barn drunknar i onödan.

När jag var liten var Nalle Puh en favorit i familjen. En barnbok som var lika rolig att lyssna på som barn som den var att läsa som förälder. Och kanske kan svaret på den fråga den här texten försöker besvara också finnas där i sjumilaskogen, men inte hos en en uggla med höga tankar om sin hjärna, en hummande björn med en väldigt liten hjärna, en livsglad tiger eller en ömsint kängurumamma. Nä, kanske svaret finns hos en kroniskt rädd liten griskulting, som hittat den inställning som kan riva det sagoslott vi byggt upp mellan oss och en medmänsklighet som sträcker oss bortom bekvämlighet och in i något nytt. En ny favoritdag, en ny värld, som för alltid förblir föränderlig.

Piglet was so excited at the idea of being Useful that he forgot to be frightened any more”

 

När gasolen tar slut, en vanlig kväll.

Två pojkar, sex och sju år gamla, springer runt i dåliga kläder och med pillemariska ögon som letar efter lek. För unga för att förstå den utsatthet de lever i. När vi går in i den lilla fyrbäddshusvagn Stefanushjälpen köpt till dem sitter mamma Maria, hennes pappa och en vän till familjen också där. På en av sängarna ligger en ettåring och sover i sin overall, armar och ben helt utsträckta, ända ockuperande en så bedårande liten yta. Trygg i drömmen. På spisen står en platta och spottar ur sig höga lågor. En vanlig syn. Hur annars håller man värmen i en dåligt isolerad husvagn utan element?

Spis, eld

Vi frågar hur dom har det och Maria ser väldigt trött ut. ”Vi har ingenting” säger hon. ”Vi behöver mat, kläder, någonstans att bo, arbete, skola för mina barn”. Vädjande desperation. Och trötthet. Hon berättar att de sover åtta personer i husvagnen på natten. Visar upp de små kritvita brödbitarna som blivit kvar sedan senaste måltiden. En tyst fråga en mamma aldrig ska behöva ställa svävar i den tunga husvagnsluften ”finns det något att ge mina barn nästa gång?”.

Maria med barn, bröd

Lågan är märkbart mindre nu. Barnen leker med en dåligt fungerande tändare.

De har ändå haft tur. De har tak över huvudet. Marias man har fått en praktikplats genom Stefanushjälpen, men första lönen på 3500:- räcker bara så långt när man har åtta personer att försörja. Med tre barn kan Maria inte tigga. Barnen skulle springa runt. Sitter hon med ettåringen ringer folk socialen. Många talar med rädsla i rösten om socialen, att behöva lämna bort sina barn.

De är här för att det inte finns arbete hemma i Rumänien. Vad ofta det glöms bort. Att det finns en anledning till att komma hit, misär hemma, en dröm om något bättre. Men svenskar skänker allt mindre när man försöker tigga. Barnen borde gå i skola nu. Rättigheter låter vackrare än de ser ut, i en husvagn med smogliknande luft.

Ettåringen vaknar och börjar gny. Micael stämmer upp i en rumänsk lovsång och leenden sprider sig. Och fastän Micael väljer en tonart mer passande för Jussi Björling än för raspiga altröster sjunger kvinnorna med, skrattar och klappar i händerna.

Glad bild från husvagn
Vi antecknar behov vi kan fylla, sådant vi har råd med i Stefanushjälpen, och gör oss redo för att gå. Maria börjar böna om lite pengar innan vi går. ”Femtio kronor, för mat till barnen? Snälla”. Lågan fladdrar till och slocknar helt. Med en klump i halsen försöker vi förklara att vi inte kan ge pengar nu, men att vi kan komma tillbaka snart, om någon dag, med lite hjälp.

Gasolen är slut och lågan brinner inte längre. Hur håller man hoppet brinnande när gasolen tryter och rika människor vandrar förbi en i hundratal varje dag och önskar bort en? När Göran Persson säger att ”vi inte kan ha det såhär” och man reduceras till ett samhällsproblem av samma kaliber som nedklottrad kollektivtrafik eller brist på parkeringsplatser.

Jag samlar på kärlek, omtanke, ilska, värdighet och allt annat som får människohjärtat att slå nog hårt för att räcka till för mer än bara mig. Jag måste kämpa. Du också. För vissa har inget annat val än att kämpa och det skär i hjärtat att de inte ens bevärdigas den vänlighet som är deras Gudagivna rätt. Kanske är det Stefanushjälpens djupaste syfte. Att få människor att känna sig som just det, människor. Vi kämpar för de mest utsatta. För en framtid. För en fladdrande låga av värme, hopp och sångens gemenskap. Hjälp.

Stefanushjälpens swish 123 42 63 190, bankgiro 560-4194